till öfverraskning? Efter att hafva varit en af de ifrigaste boriraa i England, hade sir Francis Lenison plötsligen ställt sig i oppositionens leder och blifvit en af dennas mest framskjutna radikala. Vid underrättelsen om denna förändring fingo bans vänner stora ögon, och man frågade sig på alla håll, hvad som kunnat förmå honom på detta sätt desertera från sina fäders parti; skälet dertill är lätt begripligt. Sir Francis hade råkat i stora penningebryderier, och för att komma ur dessa såg han ingen annan utväg än att afsäga sig sina politiska åsigter, såframt han någonsin egt dylika, och att smickra de radikala i hopp om att erhålla någon god sinecure. Han hade ej väl kommit i besittning af den förmögenhet som sir Piter lemnade efter sig, förrän han började förskingra den genom ett starkt slöseri. Sedan dess hade han också gift sig, och det med systern till denna Blanche Challoner, som han så ovärdigt bedragit, och detta äktenskap hade endast påskyndat hans ruin, ty från denna tid hade han hållit öppet hus och med kropp och själ hängifvit sig åt de slösaktiga utgifterna på kappridningar, vad och spel. Han hade nu endast skulder qvar, och då han ej åtnjöt något anseende inom landet, var man ej heller hugad att gifva honom kredit och förskjuta de penningar som han behöide. Dat var då som han i sin förtviflan anhöll om sekreterarebefattningen hos dåvarande kabinettschefen lord Hedthelot. Tack vare sin slägtskap med denne lord Hedthelot och det löfte man förmådde honom afgifva för inträdet i parlamentet, nemligen att med sin röst understödja ministeren, erhöll han den begärda platsen.