:ö— änS— —— —— sta bandet — 12 häften — skall utkomma fullständigt under loppet af innev. år. 1 en uppsats kallad ,Billeder fra Finland yttrar hr Dietrichson om , Det unga Finland och Dagpresseu toljande, hvilket rynes oss vara al intresse tur lasaren att in hemta, då vi så sallan om det kära Finlaud erhälla fullt exakta omdömen: Huru ser det då ut bakom dessa Sveaborgs kanoner? Går folket trogt och tungt till sitt materiela arbete, utan act hoja bnoken ull de intellektuela behofven? Ar det uill Ryssland, Fiuland sätter sit framtid-hopp, eller är det till sin egen kultur eller ull Nordens? Man har ofta hort framkastas denna sats: Finland är belåtet med alt vara ryskt — det är förloradt tör Europa och tor Norden. Det oförklarliga uti att kunna törena detta påstående med (mom Finlaud pågående) andliga rörelser, gitver en lust att med egna ögon se, huru det torhåller sig på narmare bäll. liksom hvarje ord i alla fall kan från en sida betraktadt hafva sken af eaumug, så afven detta; det gitves visserligen, vili jag antaga, menniskor, Ja, tillochmed bela klasser, hvilka äro belåtna med det materiela välstånd, föreningen med Kyssland bereder dem, men på samma gång iåder bland alla de bildade en samstamung äsigt: Ryssland är vår erotrare, vår naturlige fiende, som kränkt våra grundlagar, hvnka det dock garamerat oss. Att deremot Alexander II:s storsinnade regeringshandlingar, hvilka äterställa till Finland dess gamla ratugheter, skola försona det naturliga hatet till regeringen, år visserligen troligt, men folken skola aldrig assimileras med hvarandra. Man brukar säga om det som förefaller en äckligt, aw det luktar för en — ryss-arne lukta för sinnarne. Går du på gatan och känner en ohygglig, smutsig laderlukt, då skall din ledsagare säga till dig: -der går en ryss förbi — så lukta alla ryssar — tionarne känna liksom vissa djur sin fiende på lukten. Det kan alldeles icke vara något tal om fasthållande vid Ryssland, och om ån hatet tilltolje af omständigheternas tvingande makt icke bryter ut, hvilar det likväl alltid på botten. Den sondring, som städse föresinnes i Finlands städer, är svondringen melsan svenskfinnar, eller de af den sveueka belolkmingen som icke önska afskära sin egen förbindelse med Sveriges kultur, och de egentliga flnnomanerna, hvilka dels ullhora den hus-ka befolkningen, dels tala svenska, men som för utveckhugen af den finska nauonaliteten äro villiga att göra uppoffriugar, att uppgifva eget modersmål och kultur tior att tramwja landets egen. — — Mina tidigare bekantskaper förde mig först tillsamman med svensklinuarne, bvika starkt sasthälla vid de svenska traditionerna, 1 det de anse återföreningen med Sverige, dock aldrig som provins utan som förenadt rike, vara Finlands skonaste tramudsdrom, uvars sorverkligande det soker gora sig värdigt genom ent passiva, sega motstånd mot aua ryska ingrepp, genom att strangt tillse vållandet af de genom garanterade och icke edan under sotterna trampade råtugheter. — Det är trån denna sida at det unga Finland, som den genomtorda agitation utgätt, hvilken slutligen torde ull gretve Bergs alskedunde och etanderutekottets inkallande. I epet-en för denna riktning stodo förliden höst de tvenne udmngarne: Helsingtors tidningar och Papperslyktan-, samt tul en del Barometern-, hvarull vid detia års början kom Helsingtors Dagblad, under det Papperstyktan då skulle upphöra och dess redaktor otvertaga det nya bladet. Redaktö