En vacker, solskensrik eftermiddag satt i ett af Londons mest aristokratiska qvarter, uti en stätlig salong, en ung och vacker qvinna, med blå ögon, ljust hår och fin hy. Att döma af hennes sänkta hufvud, hennes sorgsna och nedslagna mine, hennes förvirrade anletsdrag, kunde man lätt finna, att hon förtärdes af ett djupt bekymmer, och hennes otalighet samt vrede förräddes genom ett lätt stampande på mattan af de små fötterna. Denna unga qvinna var ej någon annan än lady Lonison. Sedan tre år tillbaka hade hon varit fastkedjad vid sir Francis, och den kärlek hon förr byst för denne man, hade nu förvandlats till förakt och bäfvan. En liten tvåårig gosse, den enda frukten af denna förening. lekte och rultade omkring i rummet. IIana mor tycktes alldeles icke bry sig om honom. Hon syntes försänkt i smärtsamma tankar, hvilka satte hennes läppar i rörelse och kommo henne att rynka ögonbrynen. Plötsligt, vid ljudet af en dörr som öppnades, rättade hon stolt upp sig och såg framför sig sir Francis Lenison. — Jag behöfver penningar! sade hon till honom med arrogant ton. — Verkligen! svarade Lenison; nåja, det är alldeles som med mig. — Jag måste ha och ja skall ha, återtog den unga damen i alltmera befallande ton; jag sade er det i går, och jag upprepar det nu i dag, jag måste ha penningar. Tror ni väl, att jag kan fortfarande lefva på detta sätt utan en skilling i huset? (Forts.)