Göteborgsposten – 23 maj 1862, sida 2

Då andra läppar och andra hjertan skola tala till dig om kärlek, på ett upprördt entusiastiskt språk; Då, då skall kanske åhörandet af dessa passionerade och ömma toner, minnet af de förflutna, lyckliga dagarne äterfödas i din själ. Då minns du! minns du! Minnet af de förrunna dagarne, minnet af de lyckliga dagarne. Ja, hon påminte sig det! men han, hade han väl qvar minnet deraf? påminte han sig, då han hörde dessa ljufva toner, forna tider, och henne, som förr sjöng för honom samma romans ? Och Isabel återkom, med själen vaggad till ro af denna smekande sång, emot sin vilja till sin ungdoms första och friska intryck, och med hufvudet lutadt framåt, ögonen till hälften slutna, lyssnade hon begärligt till dessa behagliga toner, Sången tystnade, de sista tonerna dogo så småningom bort och en djup tystnad rådde i huset. Då Isabel åter vaknade upp ur sina drömmar såg hon sig omkring med sorgsen blick. Barbara höjde nu mot Carlyle sina vackra, af kärlek strålande blå ögon, och han, Carlyle, ville just sluta henne i sina armar. Isabel kunde ej se mera; hon flydde i hast undan och en bitter suck hördes från den skumma vrå, dit hon tog sin tillflykt. (arte Y