Göteborgsposten – 23 maj 1862, sida 2

— Huru mottog mr Carlyle underrättelsen om hennes död? — bet vet jag icke. IIan visste att i verldens ögon bibehålla sin lugna mine och vanliga värdighet Ingen kunde läsa i djupet af hang själ: ingen kunde ana den inre smärta, som bärjade inom honom. Men tillade mrs Hare lifligt, liksom om hon önskade ombyta samtalsämne, jag får allt gå ned i salongen, ty man skall annars förvåna sig öfver min frånvaro. — Jag skall skynda att se till om herrskapet är der, utbrast lady Isabel, som endast sökte en förevänning för att slippa undan och kunna gifva fritt lopp ät sina tårar. Med dessa ord lemnade hon rummet och begaf sig maskinmessigt till salongen. Det fanns ingen der; den i kakelugnen sprakande eldbrasan och skenet från ljusen spredo en mild dager i rummet. Från den bredvid belägna boudoiren hördes tonerna från ett piano. Hon kände igen melodien, hon var nära att sjunga med romansen, ty det var densamma som hon sjöng förr, den som Carlyle tyckte så mycket om. Lady Isabel närmade sig försigtigt och sakta boudoiren, hon stannade utanför dörren, som var halföppen. Hon kunde då fullkomligt se Barbara, som satt vid pianot, och Carlyle, som stod lutad öfver henne med handen på ryggstödet till stolen. Barbara började spela de första tonerna till denna smäktande och ljufva melodi; hennes röst var hvarken så glänsande eller så stark som Isabels, men den var behaglig att höra. Lärarinnan lyssnade med tårar i ögonen. Romansen ljöd så: