Göteborgsposten – 23 maj 1862, sida 2

— IIuru vet ni det? utbrast lady Isabel med en ton full af raseri, under det ett sarkastiskt och bittert leende krusade hennes läppar. Mrs Hare såg ett ögonblick förvånad på henne utan att svara. — Då en qvinna låter förleda sig till att begå ett dylikt fel, genmälte mrs Hare mildt, kan hon väl ej vänta sig annat än de mest pinsamma samvetsqval? Lady Isabel var nog den, som snart insåg vidden af sitt fel och ångrade alla de bedröfliga följderna deraf. Jag vet dessutom, att då hon en gång väl uppvaknat ur sin yrsel, marteras grymt hennes samvete. — Hvem har sagt er det? utbrast lärarinnan med nervös häftighet; Francis Lenison kanske? — Francis Lenison! svarade i värdig ton den gamla frun, tänker ni verkligen, att han skulle vågat göra mig ett dylikt förtroende; Nej, det är af lord Mount Severn jag fått veta det. — Af lord Mount Severn? upprepade lady Isabel otåligt. — Ja, han var en af hennes slägtingar. Ilan tillbragte här några dagar, och underrättade oss då, att han skyndat söka upp lady Isabel, så snart han fått veta, att Lenison öfvergifvit henne. Han fick snart veta det ställe, dit hon tagit sin tillflykt, och då han besökte henne, fann han henne sjuk, olycklig, med förkrossadt hjerta och själen nedtryckt under ångrens tyngd. Hon är nu död, och jag hoppas hon åter försonat sig med Gud.