Göteborgsposten – 23 maj 1862, sida 1

— Ack ja, jag har varit olycklig! suckade lady Isabel i en ton af förtviflan. — Jag har af min dotter fått veta, att ni förlorat edra barn, att ni mistat eder förmögenhet och den rang ni förr egde här i verlden. Detta har djupt upprört mig. Jag skulle gerna vilja söka att trösta er. Vid åhörandet af dessa ord, hvilka förrådde så mycken mildhet och ömhet, kunde Isabel icke längre beherrska sin rörelse ; hon utstötte ett skri af smärta och dolde ansigtet i sina händer. Stora tårar rullade utför hennes afmagrade kinder. — Ah! utropade hon slutligen med bruten stämma, beklaga mig icke, bästa mrs Hare! Det finnes, tillade hon med ett bittert leende, det finnes varelser, Lvilka äro födda till olycka. — Vi äro alla födda för att lida, vi hafva alla mer eller mindre svåra pröfningar att utstå. Jag sjelf har cj undsluppit denna för alla gemensamma lag, och ingen ; någonsin få veta, kvilken oro och hvilka lidanden mitt olyckliga hjerta haft att utstå! — Ja, ja, fullföljde Isabel och utandades nu all den sorgsenhet och bitterhet, som fanns inom henne; ja, men det finnes lidanden som icke hafva namn, förfärliga och grymma lidanden, som icke döda men sakta, långsamt förkrossa hjerta och själ, och inför hvilka vi måste utan knot böja våra hufvuden. — Hvar och en får här på jorden sin rättvisa del, var säker derom, fortfor mrs Hare; ingen är fri från pröfningar och hemsökelser. Somliga äro, ända från det de födas, un