Göteborgsposten – 23 maj 1862, sida 1

— — — ——— ——————— derkastade kroppslidanden; andra hafva sin själ söndersliten af qval. Men, tillade mrs Hare med denna mjuka stämma, som tränger in och öfvertygar, att lida är en god sak, åtminstone för en kristen! Ett utan knot och undergifvenhet utstått lidande är tillräckligt för att beveka den gode Guden och för oss efter detta lifvet öppna himlens portar. — Ah, detta är mitt enda hopp, min enda tröst numera! — Ni har förlorat edra barn, ätertog mrs Hare; detta är en svår pröfning, jag medger det. Men hvad är dock den i jemförelse med den mors, som ser sitt barn, sitt sorgebarn, växa upp för att bli vanhedradt, fördömdt af hela verlden och utstött ur samhället! Ah, tro mig, vi hafva alla ett kors att bära; menniskans lif här på jorden är fullt af smärta och lidanden. — Det finnes dock undantag, invände lady Isabel; det finnes varelser, som tyckas födda under en annan himmel än vi, och hvilken ingen sky, intet moln har fördunklat. — Jag känner ej några sådana; lyckan, den fullkomliga lyckan vill jag säga, är icke af denna verlden. — Se på mr och mrs Carlyle. Äro de icke lyckliga, fullkomligt lyckliga? utropade Isabel med en djup och betonad stämma, hvars sorgsna vibrationer fördubblades genom nattens tystnad. — Ja, mrs Carlyle är lycklig, det gläder mig att kunna erkänna det, fortfor mrs Hare leende; ingenting har hittills stört hennes lycka. Men ni misstager er mycket, om ni tror, att mr Carlyle aldrig erfarit olyckans slag. Han har tvärtom varit strängt pröfvad.