Göteborgsposten – 22 maj 1862, sida 2

— Jag säger icke att hon ej är det. — Nåväl, bevilja henne detta nöje, låt henne slå sig ned här hos oss. Jag ansvarar er för att det skall göra henne godt att sålunda tillbringa någon tid hos sin dotter, som hon håller så mycket af. — Det är sannt, att hon håller af henne, tillade rådmannen i något retlig ton, hon håller tillochmed mera utaf henne än hon förtjenar. Er hustru är en liten näsperla, och hon tyckes nu vilja öppet bekämpa mig, emedan hon vet att jag icke mera kan gräla på henne. — Fast ni ej kan det längre, återtog Carlyle med låtsadt allvar, så trösta er likväl och var öfvertygad om att jag i min ordning icke sparar henne. — Bah! inföll rådmannen med en lätt hånande ton, af alla de äkta män som jag känner, är ni bestämdt den svagaste och medgörligaste. Vid denna punkt af samtalet steg Isabel upp från sin stol, närmade sig till mrs Carlyle och bad henne sakta om tillåtelse att få aflägsna sig. Mrs Carlyle biföll detta. Isabel skyndade till sitt rum och började der ensam och nedslagen tänka öfver ett och annat ... Hvarpå? på det eller det eller det, på tusendetals saker: på sitt förflutna lif, jemfördt med hennes nuvarande; på de bekymmer och ledsamheter hon haft att utstå hvarje dag, utan att få beklaga sig. Ah, hvad hon måste lida under denna töte-å-tåte med sitt samvete? Pendylen slog tio. Hon såg sig omkring med drömmande och nästan slocknande blickar, derpå gick bon med vacklande steg uppför trappan, stödjande sig mot ledstången.