Göteborgsposten – 22 maj 1862, sida 2

På trappafsatsen till första väningen mötte hon Sara, en af pigorna. Hon stannade plötsligt, fattad af en tanke som genomkorsade hennes öfverretade hjerna. — Säg mig, sade hon till pigan, kan ni visa mig rummet, der lille William ligger? — Det är der till höger, svarade Sara och visade med fingret på en dörr. Lady Isabel dröjde ett ögonblick, men sedan hon väl öfvertygat sig om att pigan aflägsnat sig och att ingen kunde öfverraska henne, gick hon på tåspetsarne in i det rum, der den älskade gossen låg. Hon närmade sig hans bädd. Han låg der, med det lilla hufvudet alldeles nedgräft i örongottet; hans ansigte uttryckte lidande, hans händer, hvilkas ådror voro uppsvällda, lågo i kors öfver bröstet. Bredvid sängen stod på ett bord ett glas sockervatten och en kopp med vinbärsgele. Isabel lade sig ned på knå vid sängen, hennes ansigte lutade sig ned öfver hufvudgärden och hennes halföppna mun tycktes vilja begärligt insupa gossens andehemtningar. Hon gret, den arma modren; hennes tärar föllo strida ned på kudden. Hon skulle velat närma sina läppar till Williams, men hon gjorde det icke. Det skulle varit detsamma som att väcka honom, och genom att så plötsligt vid denna timme väcka gossen skulle bon kanske dödat det arma barnet. — Barmhertige Gud! ljöd plötsligt en skarp och genomträngande röst, jag trodde att elden var lös, då jag derute såg skenet från ljuset. (Forts.)