Göteborgsposten – 22 maj 1862, sida 1

tigt; mamma höll mycket af oss. Jag vet det, Joyce har sagt mig det och jag kommer dessutom mycket väl ihog det. — Tyst, fortfor William och vände sig till Lucie, du bara skryter, du! ö Heta tårar svällde i Isabels ögon. — Mina barn! mina barn! suckade hon med en smärtsam ansträngning öfver sig sjelf, er mor älskade och tillbad er. Tro mig, jag är derom fullt öfvertygad, — Huru kan ni veta det, m:me Vine ? frågade William och höjde djerft hufvudet; huru kan ni veta det? ni har ju aldrig varit bekant med henne, icke sannt? — Nej, men jag är säker derom, fortfor den olyckliga modren; hon måste ha hållit mycket af er, ty jag, som ej varit här mer än en dag, jag gör det redan. Isabel slingrade sina armar kring de båda barnen och I gaf fritt lopp åt sina tårar. — Hvarföre gråter ni så? frågade William. Isabel lutade sig öfver William och hviskade sakta till honom : — Jag gråter derföre att då jag ser dig, tänker jag på en liten gosse som jag förlorat. Han skulle nu varit vid din ålder! — Hvad hette han? fortfor William. — William! svarade hon under ögonblickets ingifvelse. — William Vine! sade gossen, hans pappa var väl fransman? Talade han engelska? — Ja, han talade engelska; genmälte Isabel efter någon tvekan. Men drick då thået, fortfor hon lisligt, liksom om hon längtat efter att få byta om samtalsämne.