Göteborgsposten – 22 maj 1862, sida 1

Då han gått, drog Isabel åter till sig sin lille William och lutade sin brännheta panna mot barnets. — Brukar du alltid hosta så om nätterna? frägade hon. — Ibland. Joyce lägger alltid några karameller bredvid mig, och om jag hostar, tager jag ett par utaf dem. — Det är ej karameller, afbröt den lilla Lucie med munnen full af smörgås, det är vinbärsgel. — Ligger du ensam i din kammare, min gosse? — Ja, jag har en enskild kammare för mig. Lady Isabel blef åter tyst. Hon tycktes vara rof för en häftig oro. Hennes stirrande ögon förrådde en inre tanke. Hon funderade verkligen öfver medel att kunna oupphörligt och alltid vaka öfver detta kära barn. Hon frågade. sig sjelf om hon icke skulle kunna ställa så till, att William hädanefter komme att ligga i hennes rum. Hvad hon då skulle vårda sig om honom! — Mitt barn, sade hon plötsligt, i det hon vaknade upp ur sin tankfullhet, skulle du tycka om, ifall din lilla säng blefve flyttad på mitt rum? — Jag vet icke. Men hvarföre skulle den det? — Emedan jag då skulle kunna vårda dig och sjelf gifva dig allt hvad du behöfde, för att kunna få bort den der elaka hostan för hvarje gång den väckte upp dig om natten; jag skulle då kunna hålla af dig så mycket jag ville, lika mycket som din verkliga mor. — Min verkliga mor! utbrast William, hon böll ej af oss! Om hon gjort det, skulle hon väl aldrig lemnat oss! — Det är ej sannt hvad du säger, afbröt Lucie häf