Göteborgsposten – 21 maj 1862, sida 2

önskade för barnen. De råd hon gaf henne i detta fall uttalades i vördsamma och artiga ordalag, men voro icke desto mindre befallningar. Lady Isabel insåg det nog; hon var mer än en gång nära att gifva luft åt sin harm, förkrossadt kände hon sitt hjerta, sårad sin stolthet. Men hvartill skulle det ha tjenat! Det var naturligtvis bäst att ödmjukt sänka hufvudet och redan nu börja det svåra lärospånet af det sällsamma lif hon af egen fri vilja valt åt sig. På eftermiddagen gick hon ut med de båda barnen. De gingo alla tre öfver ängarne, i det de följde gångstigen, längs stora vägen, samma gångstig, som begränsades af den häck, bakom hvilken Francis Lenison förr hade lik en orm ofta krupit, för att spionera på Carlyle och närvara vid hans sammankomster med Barbara. Isabel promenerade emellertid nu taukfull och nedslagen, sorgsen betraktande dessa ställen, som varit vittne till hennes hjertas första glädje, då hon plötsligt stannade och ofrivilligt ryggade några steg tillbaka. Der kommo långsamt emot henne mr och mrs Carlyle, hvilka gingo fortroligt arm i arm! Ingen möjlighet att undvika dem ... Sammanträffandet egde rum, några ord vexlades och man begaf sig åter på väg hemåt. Carlyle och hans hustru gingo förut, Isabel och barnen följde dem. Isabel stannade flere gånger, för att komma på så långt afstånd som mjligt från Carlyle, men denna krigslist hade icke någon framgång. Då de kommit fram till en tjock hagtornshäck, stannade Carlyle och hjelpte sin bustru att hoppa öfver, derpå inväntade han lärarinnan, i stället för att sjelf klättra öfver,