Göteborgsposten – 20 maj 1862, sida 2

— Arthur Archibald skyndade Barbara sig att tillägga. Ser ni, m:me Vine, fortfor hon, jag skulle gerna velat att han kallades Archibald, men tyvärr hade ett annat barn redan fått sig beskärdt detta namn. Wilson kom i detsamma in, för att bära barnet till sängs. Hon såg åter med forskande blick på lady Isabel, tog gossen från Carlyles armar och gick, sedan hon dock först vändt sig flere gånger om, för att se på den besynnerliga lärarinnan. Då hon aflägsnat sig, reste Isabel sig upp för att äfvenledes gå. Barbara tryckte vänligt hennes hand, och Carlyle önskade m:me Vine vänligt god natt, sedan han artigt följt henne till dörren. Nå sade Barbara, sedan hon blifvit ensam med sin man; hon är ganska egen, eller hvad tycker du? Jag förstår henne verkligen icke, och jag har svårt att kunna förklara mig, hvarföre bon bär de der vederstyggliga glasögonen. De gifva henne ett riktigt löjligt utseende. — Det är förvånande, mumlade Carlyle i tankfull ton, liksom om han talade för sig sjelf; det är förvånande, upprepade han, det finnes i hennes ansigtsbildning något, som påminner mig om ... — Om hvem? ... sade Barbara häftigt. Hon tystnade och log mildt. — Åh, ingen! genmälte han. Det var blott en förflugen tanke, Barbara. Låt oss tala om någonting annat.