Göteborgsposten – 20 maj 1862, sida 2

— — att kunna hålla sig på fötter, så häftigt darrade hon af fruktan för att bli igenkänd. Hon tog emellertid den hand som ; räcktes emot henne, denna hand som förr så ofta tryckt hennes; hon tryckte den sakta, vördsamt, och häftigt upprörd ; nedsjönk hon åter i sin länstol. Carlyle blef förvånad öfver den nykomnas sjukliga utseende och isynnerhet öfver hennes blekhet. Han gjorde henne några frågor angående hennes helsa och de besvärligheter hon under sin resa haft att utstå. Men hon, som icke särdeles önskade förlänga denna sammanvaro, gaf honom endast korta svar och sökte dölja sin förvirring, samt undvek så mycket som möjligt att möta hans blick. Dibarnet var emellertid o oligt i Barbaras sköte och skrek, så att man kunde tro örhinnorne skulle sprängas. — Ah, sade Carlyle och vände sig emot gossen, det tycks som om min lille pojke skulle vara af den åsigten, att det är på tiden att man går och lägger sig. Gossen dolde sitt hufvud vid modrens bröst, liksom om han förstått hvad som sagts; derpå höjde han åter, liksom om han der funnit en säker tillflyktsort, sitt hufvud och såg stinnt på sin far. Carlyle tog honom i sina armar, hviftade upp och ned med honom framför spegeln och vände sig derefter till lady Isabel, som var vittne till denna husliga lycka. — Det är en vacker pojke, inte sannt, m:me Vine? — Han är verkligen mycket vacker! genmälte Isabel; hvad heter han ? — Arthur.