Göteborgsposten – 20 maj 1862, sida 1

Göteborg d. 20 Maj 1862. Teater. Det vackra vårvädret till trots, äro dock Thalias portar fortfarande öppna. Söndagsprogrammet upptog trenne smärre pjeser, hvilka alla voro af uppsluppen beskafsenhet. Skyddsgudinnorna, den första, är en alltigenom fransysk två akters komedi, deri en fattig artist spelar hufvudrollen och blir genom ödets skickelse, d. v. s. genom trenne qvinnors tillgifvenhet och uppoffring, en rik man med en vacker hustru. I detta stycke hvilar mycket på de trenne qvinnor, som egna den arme konstnären ein ömhet och sin omvårdnad. Fru Nordberg visade här, såsom vanligt, den största hfligheten och isynnerhet friskheten i spelet. I det derpå följande stycket Tre friare, fick å skådaren göra bekantskap med ett ej så illa kopkommet finskt original, deri ett par karakterer äro ganska väl tecknade och det hela ingifver en stämning af belåtenhet, fastän intrigen är obetydlig, föga originel, och slutet något långdraget. Hr Sundström visste att framlocka den ena skrattsalfvan etter den andra. Hans komik förråder ingenting eget, den är på intet sätt egendomlig eller indiduel. den är kanske snarare anlagd på vissa effektgrepp, men det oaktadt retar den våra skrattmuskler, ty man skönjer på botten någonting hjertegodt. Slutpjesen Ber om ursåkt är ott ganska muntert qui-proquo-stycke och eger tere riktigt besatt munwa situationer, ehuru likväl den förlorat genom sitt ofverflyttande från danskan, fastän olversättningen är gjord med vana. Huset var ej särdeles godt Man har äfven tagt oss att direktör Uesslertänker med sitt sällskap afresa härifrån, utan att gilva någon vidare föreställning. Domkyrko-Församlingen. Ett särdeies vigugt ärende förekommer till afgörande på sockenstämma i Domkyrkan i dag kl. 1 middagen. Betraktadt från ekonomisk synpunkt kan det visserligen icke mycket betyda för den tungt beskattade Domkyrkofördamlingen, om dess årliga utgister för presterskapets aflöning skulle ytterligare okas med 1,000 rdr (hvilket eljest på landet ensamt för sig är laglig komministerslön); men om man ser saken i sitt sammanhang måste de nu framställda anspråken förefallaj ganska betänkliga. Domkyrkoförsamlingen beslutade för några år sedan, att i stället för en komministersadjunkt, på hvars tillsättande församIngen icke hade något inflytande, anställa en andre komminister, som i likhet med domproslen och första komministern skulle utses genom fritt val af församlingen. Lönen höjdes härvid från 1,350 till 2,000 rdr; men man lade särskildt vigt der på, att man genom en sådan lön (den samma som en skoladjunkt eller kollega erhåller efter tio års tjenstgöring) skulle kunna ha god utsigt att för platsen vinna en ung, rikare begåfvad prestman, utan att genom allttor stora löneförmåner qvarhålla honom vid befattningen, utöfver den tid då han genom friska ungdomskrafter gjordes fullt passande för en tjenstgöring, som i hög grad borde taga dessa i anspråk. Dessa beräkningar ha emellertid slagit alldeles fel. Genom en tyvärr alltför vanlig liknöjdhet hos den öfriga församlingen, lyckades det de icke särdeles talrika, men så mycket vaksammare medlemmarne af ett bekant kyrkligt parti att från förslaget utesluta alla till detsamma icke hörande prest