Göteborgsposten – 19 maj 1862, sida 2

— Är detta mr Carlyles önskan? sade guvoernanten. — Javisst, genmälte Barbara, och det synes mig helt naturligt. Ni skall hos den lilla flickan inplanta religiösa grundsatser, som möjligen skola kunna hindra henne från att följa sin mors föredöme. — Jag lofvar det, sade Isabel med mild men djupt upprörd stämma. Äro barnen ofta hos er? tillade hon. — Nej; jag tycker i allmänhet icke mycket om små barn. Jag är dessutom af den åsigten, att det ända till en viss ålder är bäst att barnen hällas så mycket som möjligt skiljda från sin mor. Förstå mig rätt likväl: jag vill dermed icke säga, att vi böra helt och hållet öfverlemna dem åt en guvernants eller tjenstefolkets vård. Jag hyser ingen sympati för den mor, som försummar sina barn och med berådt mod kastar sig i nöjenas och dårskapernas hvirfvel; men jag klandrar det oaktadt den mor, som oupphörligt har sina barn omkring sig, som icke kan taga ett steg utan dem, som klader, tvättar och matar dem; med ett ord, alldeles förslafvar dem. Sådant tjenar till intet. Medan barnen växa upp, hafva de mycket svårt för att göra sig fria från en mängd vanor, som de fått; de bli pockande, elaka och nyckfulla, och modren, som dittills endast egnat dem materiel vård, eger ej mera qvar den myndighet som hon skulle behöfva, för att leda deras själ och böja deras hjerta. Modren förlorar slutligen sjelf tålamodet, hon snäser sina barn och tillochmed slår dem. Dessa skrika naturligtvis, så att örhinnorna kunna spricka, och den stackars mannen, som är ständigt vittne till sådana scener, fattar ovilja mot både barnen och modren; han tröttnar vid detta hem, der han endast hör