Göteborgsposten – 19 maj 1862, sida 2

jag förlorade det, skulle jag ej mera kunna lefva. Men säg mig. fortfor Barbara, mrs Latimer har väl sagt er, hvilken befattning ni här skall komma att sköta. Ni vet, att min man har bara med sin första bustru. Ni vet säkert äfven, att dessa barn öfvergifvits af sin mor ... — IIon är död! afbröt Isabel, som ville undvika detta samtal. — Hon var dotter till lord Mount Severn, fortsatte Barbara; bon var skön och intagande, men jag har skäl att tro, det hon var föga tillgifven sin man. Säkert är emellertid att hon flydde ur det äktenskapliga hemmet. — Det var illa gjordt! inflickade lady Isabel, som insåg att hon, för att undvika misstankar, icke borde förbli tyst längre. — Säg snarare att det var skåndligt handladt, tillade Barbara lifligt; ja, skändligt, upprepade hon, ty mr Carlyle förtjenade ingalunda ett sådant bevis på otacksamhet; han bade på intet sätt gifvit orsak dertill. Mr Carlyle är en hederlig och bra menniska, en högsinnad och ädel själ, ni skall snart sjelf kunna öfvertyga er derom. Man har aldrig kunnat få klart för sig, hvarföre lady Isabel rymde så der från sitt hem. Hon reste med en herr Francis Lenison. M:me Vine bemödade sig om att förbli lugn, och med krampaktigt darrande hand tummade hon på sina glasögon. — Skammen för ett dylikt beteende, fortfor Barbara, skall ovilkorligen återfalla på barnen. De arma barnen! de envisas ännu med att vilja tala om sin mor, men vi måste ålägga cr, m:me, att låta dem glömma benn2 och hindra dem från att tänka på henne.