Göteborgsposten – 19 maj 1862, sida 1

East Lynne, och hon frågade sig sjelf med ängslig oro, hvar Carlyle, hvar hennes barn i denna stund kunde vara. Gång efter annan ljöd pinglet af en ringklocka i henneg öron och ständigt hörde hon husets folk skynda af och an derute i vestibulen. Nachinmessigt slog hon på klockan som stod på bordet, och Anna, hennes piga, kom genast in och gick åter på Isabels befallning ut med brickan. Lady Isabel var åter ensam, och hennes halft inslumrade, halft vakna tanke började söka dem hon så ifrigt önskade återse. Hvar voro de? hvad gjorde de? Plötsligt sprang hon upp från stolen, der hon sutit; hela hennes varelse skälfde liksom under inflytande af en elektrisk stöt. Hvad hade då skett, som kunnat så häftigt uppröra henne? Der borta, helt nära intill det rum, der hon i tysthet suckade, hördes ljudet af friska och klingande barnstämmor. Dessa barn voro hennes! Skulle de komma in? skulle hon få återse dem? Hon lade handen på sitt hjerta, liksom för att undertrycka dess alltför snabba slag. Nej, hon skulle icke återse dem. De passerade blott förbi i korridoren, under det de begåfvo sig till sitt hvilorum. Lady Isabel lyssnade ifrigt, hon hörde dem gå uppför trappan och straxt derpå blef det åter lugnt och tyst i den stora byggnaden. Hon såg på sitt ur. Klockan var half åtta. Detta ur var ej mera detsamma som hon bar förr. Nej, det hade hon sålt, emedan hon ansett sig böra göra sig af med det liksom med alla sina andra smycken. Af aila sina forna prydnader hade hon numera endast tvenne qvar, en medaljong med hennes mors porträtt och ett kors med sju äkta stenar infattade i guld.