Göteborgsposten – 19 maj 1862, sida 1

— ————7——— ——— — sig af förställning och list, för att föra alla dem, med hvilka hon skall lefva tillsammans, bakom sjuset och afvända hvarje misstanke. Men huru kunna qväfva de suckar, som vilja pressa sig fram ur hennes bröst? Huru hejda de tårar, som så gerna vilja i ymnighet rinna? Hvilka öfvermenskliga ansträngningar för ernåendet af detta mål, att alltid och oupphörligt beherrska sina rörelser, att aldrig förråda sig! Hon insåg det nu, den olyckliga Isabel, och derföre böjde sig hennes knän, sänktes hennes hufvud, hopknäpptes hennes händer och framträngde mellan hennes läppar en bön till Gud, i hvilken bön hon bad om styrka, mod och undergifvenhet. Hade hon rättighet att framstamwa en dylik bön? Kunde hon väl hoppas, att Gud skulle komma till hennes hjelp och understödja henne i denna pröfning, henne, som flytt från det äktenskapliga hemmet och nu på detta sätt smög sig tillbaka dit, då hon icke mera hade någon rättighet till titeln maka och mor. Hon steg emellertid starkare upp, ty det är aldrig förgäfves som den betryckta själen höjer sig till Gud. Hon tog sitt ljus i handen och gick nedför trappan, för att begifva sig till det lilla rum, der man gjort thcet i ordning åt henne. På bordet stod en bricka, betäckt med en serviett af damast, och på denna bricka stod thkköket med tillbehör. Alla dessa saker voro för henne gamla bekanta, och då hon nu såg dem, fylldes bennes själ af tusentals minnen från det förflutna. Hon satte sig ned, för att äta; men hon var dock dertill alltför upprörd. Hennes hufvud lågade, och hennes tankar trängde genom murarne och irrade omkring i slottet