Göteborgsposten – 17 maj 1862, sida 2

33 Allt var derinne likadant som samma dag hon reste. Lifliga och lätta lågor slickade väggarne inne i kakelugnsöppningen och upplyste glädtigt hela möblemanget. Den vackra toiletten, som stod vid väggen, var liksom förr prydd med små silfveraskar, burkar, kristallslaskor och andra småsaker, hvilka tillhöra en fruntimmerstoilott. På soffan låg en schal och en till bälften uppslagen bok. En sidenkjol och ett kladningslif lågo vårdslöst kastade på sängen. Isabel vände hastigt bort ögonen från denna helgedom, hvilken nu var för alltid sluten för henne, och följde åter Joyce, som nu visade henne hennes blifvande sängkammare. Det var ett vackert, beqvämt möbleradt rum. Miss Carlyle hade förr bebott det, under de första dagarne af Isabels äktenskap. — Önskar ni att jag gör upp eld, m:me? frågade Joyce och ställde ljuset, som hon hade i handen, på en konsol. — Nej tack! ljöd svaret. Stephan och en annan betjent kom nu in med reseffekterna. Joyce vände sig åter till Isabel, som stod orörlig lik en marmorstaty och tycktes försänkt i sina egna tankar. — Kan jag vara er till någon nytta, m:me? frågade Joyce. Lady Isabel skakade nekande på hufvudet. Hon önskade blott ett, att man skulle lemna henne ensam. Hennes inre var häftigt upprördt, hon började inse, huru falsk hennes ställning var, och fruktan för att bli igenkänd injagade hos henne ängslan. (Forts.)