Göteborgsposten – 17 maj 1862, sida 2

Genast då hon inträdde i denna boning, som förut varit hennes, rönte hon en af dessa rysningar, som i vigtiga ögonblick äro så vanliga. Hon visste ej, hvad hon skulle säga eller göra, målet brast henne och hennes sätt blef förvirradt och tafatt. — Är mr Carlyle hemma? sade hon slutligen. — Ja, mrs, genmälte Peter. Men nu kom Joyce i detsamma, för att erbjuda sin tjenst. — Det är helt säkert m:me Vine jag har den äran att tala med? sade hon i en vördsam ton. Vill ni vara god och följa mig? Isabel kunde ej taga ett steg, så våldsamt klappade hennes bjerta. Hon såg sig tillbaka, liksom för att tillkännagifva, det bon väntade sina ressaker. Hon behöfde icke vänta länge; betjenten Stephan kom snart in med m:me:s bagage. Joyce förde nu guvernanten in i ett litet rum, der en munter eld sprakade i kakelugnen. — Detta är ert eget rum, m:me, sade Joyce; kanske ni önskar taga litet förfriskning? — Tyå och litet rostadt bröd genmälte Isabel. Joyce ringde och gaf befallning om att man skulle bära in det begärda. Derpå föreslog hon lady Isabel att föra henne till sängkammaren. Isabel gick uppför trappan, företrädd af Joyce. Hennes arma hjerta slog häftigt. Då hon kommit upp i första våningen, stannade hon ofvanför trappan, liksom för att åter hemta anden. Hon kunde nu kasta en blick in i sin fordna sängkammare; dörren stod öppen.