Göteborgsposten – 16 maj 1862, sida 2

barn! Ett simpelt djur, tillochmed ett kräk utan hörsel och talförmåga vårdar sig om sina ungar! Detta var för mycket för Isabel. Hon förmådde ej höra mera. Med söndersliten själ, ögonen fulla af stora och salta tårar, steg hon upp, önskade Afy god natt, och återvände med långsamma steg till sitt rum. Hon gick till sängs, men hon kunde icke sofva. Det hon nyss bört endast ökade hennes dåraktiga onskan efter att få återvända till East Lynne. Det fanns således på East Lynne en styfmoder och ett barn vid grafvens rand! Ah, att få återre sina barn, att ännu en gång få vara när dem ! För att kunna förverkliga denna lycka, skulle hon gerna velat uppoffra det återsiående af sina dagar. Febern rasade inom henne; hennes bädd var en brännhet ugn. Hon sprang upp ur sängen, med bultande tinningar, glödande ögon, och gick flere slag omkring rummet. Var hon nära att få hjernfeber? hotades hon af vansinnet? Denna tanke förfärade henne, ty hon fruktade för hvad hon i yrseln möjligen skulle kunna säga. Hennes pulsar och bjerta slogo i kapp. Hon kastade sig åter på sängen och tryckte sin panna ned i örngottet. Låt oss icke tvifla derpå, underrättelsen om Carlyles äktenskap bidrog mycket till denna nervösa öfverretning. (Forts.)