Göteborgsposten – 16 maj 1862, sida 2

mottager mig der alltför illa. Jag stär ej i gunsten hos mrs Carlyle. Hon vet, att hennes bror gjort allt i verlden, för att få gifta sig med mig, och hon förlåter mig icke det. — Det hade just varit vackert att gifta sig med Richard! fortfor Afy nästan med tonen af räfven som ej kommer åt rönnbären; det är en junker utan hufvud och full af iubilskhet. Huru händelserna ändå länka sig tillsammans här i verlden! Om den tokiga lady Isabel icke öfvergifvit sin man, för att lemna fältet fritt för miss Barbara, skulle denna aldrig haft utsigt till att bli mrs Carlyle. Isabel utstötte en suck, som kom från djupet af hennes bjerta. — Det finnes en, som förblifvit lady Isabel tillgifven, fullföljde Afy, och det är Joyce; hon tillåter ej att man säger någonting ondt om den olyckliga. Joyce, ser ni, älskade denna qvinna nästan lika mycket som Carlyle sjelf gjorde det förut. — Han älskade henne således? — Han! han tillbad henne, han skulle släpat sig omkring på marken, för att få kyssa hennes fotspår! — Och buru mottog man på East Lynne underrättelsen om hennes död? frågade guvernanten, med ansträngning undertryckande snyftningarne, som voro nära att qväfva henne. Å — Jag vet icke, men det borde ha varit en festdag. Alla klockor ringde i glädje, tror jag åtminstone. Det vill säga, enligt min äsigt hade man bort göra så. Kan man begripa någonting dylikt! att så öfvergifva sina olyckliga