Göteborgsposten – 16 maj 1862, sida 1

bel afreste, befallde mr Carlyle att den lilla flickan hädanefter skulle kallas Lucie. Det var verkligen ganska naturligt, att Isabels namn ingaf honom motvilja och att han ej mera ville låta sin dotter bära det. — Ja, det var mycket naturligt! suckade lady Isabel. Hvilket af barnen är sjukt? — William, den äldste af gossarne; han är så mager som ett benrangel; hans kinder äro betäckta med en hektisk rodnad och ögonen ha en ovanlig glans. — Har ni någonsin sett lady Isabel? — Jag? nej, Gud vare lof! Ni inser väl, m:me Vine, att man så mycket som möjligt undviker dylika qvinnors sällskap. — Om jag icke misstager mig, fortfor den stackars guvernanten, så hade Carlyles äfven en liten annan gosse, Archibald, tror jag? Huru mår han? — Ah, den odräglige pojken! han är djerf som en turk ! Det är ingen fara för att han skall få lungsot! Ilan är en verklig afbild af mr Carlyle. Men, tillade Afy och bytte om samtalsämne, eftersom ni bott i West Lynne, har man väl berättat er en mängd saker om mig? — Jag tycker mig hafva hört ert namn nämnas, men jag minnes ej nu vid hvilket tillfälle det var. — Min far har blifvit mördad. — Ja, jag kommer ihog det. — Det var en person vid namn Richard Hare, som begick dådet och sedan rymde sin väg. Ni känner kanske familjen Hare? Nåväl, efter begrafningen lemnade jag West Lynne; jag kunde icke stanna qvar der längre. Jag vista