Göteborgsposten – 16 maj 1862, sida 1

några år sedan. Der bodde då en familj, om hvilken jag: gerna skulle vilja höra något: familjen Carlyle! Afy höjde hufvudet. — Ah! sade hon, det har mycket förändrats sedan dess. Jag förmodar ni kände Carlyles på lady Isabels tid? Åter en paus, — Lady Isabel? Ah! ja, det var mr Carlyles hustru. — En besynnerlig qvinna den der, fortfor Afy. Ni har säkert hört talas om henne, m:me Vine; saken har gjort mycket uppseende. Hon lät enlevera sig och öfvergaf sin man, sina barn... — Barnen ... Lefva de ännu? — Ack ja, de stackars små! Men ett utaf dem tyckes mig stå på grafvens rand. Joyce — det är min syster — blir alltid ond på mig, när jag säger detta. Hon inbillar sig, att barnet skall bli starkure, ju mera det växer till. — Uvilket utaf barnen är det? Isabel kanske? frågade: hon och lätsade en smärtsam likgiltighet. — Isabel? återtog Afy förvånad, jag vet ej huru ni menar. — Miss Isabel Carlyle, det äldsta af barnen, fortfor hon med nervös oro. — Det finnes intet med det namnet. Ett af barnen heter Lucie, och hon är enda dottern. — När jag... kände... dem, fanns det blott en flicka och hon hette Isabel. — Ah, ja, inföll Afy, nu börjar jag påminna mig. Hvad är det man sagt mig? Jo Wilson anförtrodde mig det. Ja... jag minns nu fullkomligt. Samma natt som lady Isa