bomb bland våra politici; men satsen är i och för sig sjelf gammal, och vi skola längre ned återkomma till den. Prins Napoleons resa börjar åter tillskrisvas stor vigt och dess ändamål anses vara af den största betydelse för Italien. Det finnes en liten fransk veckotidning VEsprit Public, som börjat allmänt anses hemta sina inspirationer från högre ort och hvilken lemnat åtskilliga upplysningar, som slagit in, om de senaste företeelserna i den italienska frågans gång. Denna tidning ordar på ett något frappant sätt i saken sålunda: Det kan göra detsamma, hvem kejsar Napoleon väljer till underhandlare, om det är en prins, en diplomat eller en marskalk af Frankrike; hufvudsaken är den, att planen för underhandlingarne står fast från förut och att det säkra beslutet är fattadt, att icke såsom hittills rygga tillbaka för systematiska vägranden, hvilka stolt innefattades i tvenne ord, som ej äro tillåtna i den diplomatiska ordboken (non possumus?). Utgående från den obestridligt vigtiga grundsatsen, att det verldsliga väldet icke är grundadt i dogmen, utan tillhör de foränderliga och förgängliga tingen, är en förändring och tillochmed ett slags omgestaltning af denna makt tillåtlig. Detta är just, hvad som skall foreslås den romerska curian. Denna anser en verldslig suveränitet omistlig för hennes oberoende; man kan tillbjuda henne ön Sardinien, der hon skall vara oinskränkt herrskarinna. On Sardinien skall utgöra förläningen. Vaticanen jemte dess dependentier förblir likaledes den helige fadrens egendom; han skulle här hafva qvar sin boning under vilkor, hvilka han skulle sjelt få bestämma, och han skulle härifrån kunna utöfva på den katolska verlden hela den andliga makt, med hvilken han är beklädd. Han skulle få behålla sitt hedersgarde, sina kardinaler, sin okränkbarhet och skulle äfven ha undersåter. På Sardinien skulle han upptaga skatter och han skulle der, om han derpå lägger någon vigt, tillochmed kunna hälla sig en liten arme. Att hans lilla konungarikes -geografiska förhållanden skulle försäkra honom om en helt och hållet oberoende ställning, det kan ingen gerna bestrida! En kort rekapitalation af de senaste årens händelser i Italien skall vara tillräcklig för att visa, det kombinationen Sardinien för Rom är mer än möjlig, ithy att den är sannolik. Vi veta alla, att mellan den hädangångne statemannen Cavour och Napoleon III i Plombieres ingick ett fördrag, hvars resultat blef Frankrikes deltagande i kriget mellan Italien och Österrike 1859 och derigenom Lombardiets samt hertigdömenas befrielse från främmande furstars välde. Då löd planen: Åtalien fritt från Alperna till Adriatiska hafvet, hvilket var detsamma som att man skulle söka beröfva Österrike Venedig. Genom det öfriga Tysklands hotande hållning, måste dock Napoleon i all hast sluta fred, och den öfverenskomna planen hann således ej alldeles att utföras. Emellertid ville Napoleon ha sin utlofvade ersättning, Savoyen och Nizza. Men Cavour vägrade och förebar, att Napoleon ej infriat hela sitt löfte; det äre ej längre någon hemlighet att en häftig brefvexling egde rum mellan de båda diplomatiska schackspelarne, tills slutligen Cavour måste gifva vika, sedan Napoleon lofvat att se genom fingrarna med ett ochjannat. Emellertid trängde italienska nationen på och nya steg för halföns konsolidering måste tagas. Nya hemliga notvexlingar egde rum mellan Tuilerierna och Turin, och i detsamma anslöts Neapel samt en del af påfliga besiltningarne till det öfriga Italien. Nu hördes tal om ön Sardiniens afträdande till Frankrike, men genast reste sig inom Italien en storm af ovilja mot denna plan, hvilken Cavour ej vågade trotsa, och retad bistod Napoleon indirekte kung Bomba i Gaeta, samt tillät honom slutligen taga sin tillflykt till Rom, fastän påfliga regeringen då mera än något annat fruktade för bourbonens besök. Cavour dog och Ricasoli följde honom i embetet. Med Ricasoli, som har en oböjlig karakter och på intet vilkor ville höra talas om Sardiniens afträdande, kunde å Frankrikes sida inga underhandlingar inledas. Alla försök till nya kombinationer strandade mot Ricasolis fasthet. Detta insåg Victor Emanuel och, otålig efter att drifva frågan framåt, atskedades Ricasoli, som nu följdes af den mera böjlige och kejsar Napoleon behagligare Ratazzi. Romerska frågan har tagit ett steg framåt, heter det från alla håll, men ingen kan säga hvari detta steg egentligen består. Fast jo, ett litet veckoblad, hvarom man förr knappast hört talas, visar sig plötsligen vara väl underrättadt. och man vet hvad det vill