Göteborgsposten – 15 maj 1862, sida 2

Den är ingenting, i jemförelse med den som beherrskade Isabels hela inre. Hon hade alltid för sina barn rönt en passionerad kärlek; hon hade alltid varit orolig för dem, och tanken att hon lemnat dem åt lejda menniskors vård var ej det minsta af hennes qval. Skulle man uppfostra dem i lydnad, klokhet och religion? Och hennes dotter! skulle hon uppväxa i glömska af sina pligter, för att kanske blif va... hvad hon, hennes mor, hade blifvit? Ahl hvad dessa tankar nu plågade henne och pinade hennes själ, i det hon dolde ansigtet i sina händer och suckade af smärta. Sedan någon tid isynnerhet förföljdes hon natt och dag af denna önskan att få återse sina barn. Det var en verklig feber, en feber af svåraste slag, ty den angrep på samma gång både hennes kropp och själ. Hennes läppar voro bleka och torra. Hennes strupe hade angripits af ett slags oförklarlig qväfning, som är så egen för dem, hvilka svigta under en inre tyngd. Inga nyheter från East Lynne alltsedan lord Mount Severns besök i Grenoble för tre år sedan! Hon skulle kunnat fråga mrs Ducio; men kunde hon väl det? var hon icke numera m:me Vine? Ah, att få återse sina barn, vore det endast en dag, en timmel att få trycka sina läppar mot deras! Utan denna tröst i olyckan var lifvet icke mera möjligt för henne! Mrs Latimer, bosatt i West Lynne, befann sig vid denna tid händelsevis i Stalkenberg. Med henne var Afy Hallijohn, i någon mån sällskapsdame, mest såsom kammarjungfru. Mrs Latimer hade ett böjligt lynne och tyckte om Afy. Denna senare hade dessutom vetat att i hennes ögon skickligt rentvå sig från de nedsättande rykten, som voro i