Göteborgsposten – 15 maj 1862, sida 1

—————————————————————————————————————————————66 var ni att lefva med honom i äktenskapets heliga stånd enligt Guds befallning? Lofvar ni att blifva honom lydig, att tjeva, att älska, att hedra honom och att vara honom trogen i hans lycka som i hans olycka? Lofvar ni att egna er åt honom, åt honom ensam, så länge J lefven tillsammans ? — Jag lofvar det! Hon uttalade dessa ord med en tydlig, fast och klar röst; kanhanda tänkte hon då på den andra qvinnan som brutit sitt här inför Gud gifna löfte; kanhända, ty så skarpt: betonadt var hennes svar, ville hon härmed högt tillkännagifva sitt beslut att hon aldrig skulle bryta sitt. Ceremonien var snart slutad och Barbara, iklädd den magiska ringen, begaf sig, stödd mot Carlylees arm, till vagnen som skulle bortföra dem båda. Folkmassan emottog dem med tusende gånger upprepade skri och hurrarop. De togo plats vid hvarandras sida i vagnen och hästarne bortförde dem i galopp. Carlyle bröt tystnaden och vände sig hastigt till sin unga maka samt sade med en rörd och nästan sorgsen röst: — Barbara, du skall hålla dina löften, är det icke så? Du skall alltid blifva mig trogen ? Hon fästade på honom sina blyga, blå ögon, som lyste så fulla af kärlek och i detta ögonblick fuktades af tårar, hvilka kommo från det innersta af hennes hjerta. — Ja, mumlade hon, alltid! ända in i döden! Slut på andra delen.