Göteborgsposten – 14 maj 1862, sida 1

— —— ———— — —— Skrifvarens utstyrsel bestod i en med guldblommor uti sydd hvit väst och ett broderadt skjortkrås, som af Cornelia monstrades med retade och försmädliga ögonkast. — Och ni är enfaldig nog att kalla det der för grannt? utropade Cornelia förbittrad. För allt guld i verlden skulle jag ej vilja visa mig så utspökad som ni är. Det är dumt, I det är löjligt, det är opassande. Ni skall få alla trashankar och pojkar i hälarne på er! Huru! vid er ålder vågar ni visa er på ljusa dagen med ett broderadt krås? Vid Gud! det fattas nu endast bandrosor på frackskörten. Det skulle verkligen ej taga sig illa ut! — Men miss, vågade gubben ödmjukt invända, jag tycker man kan ej vara enklare i sin klädsel än jag är. — Enkel, säger ni! Hurudan ville ni då egentligen vara? Hvarför har ni ej låtit sätta en broderad guirlande på kragen, ärmar af guldbrokad med skarlakansröda blommor och bräm af svandun? — En bröllopsdag vill man gerna kläda sig något bättre än vanligt. Det är en artighet, som man är skyldig dem som göra oss den äran att inbjuda oss. — Men man bör iakttaga en viss mätta. Vet ni hur gammal ni är? — Jag är fyllda sextio år, miss. — Ja fyllda, och när fyllde ni dem! Tycker ni det passar sig för en gubbe som går på sina sjutio år, att utkläda sig på det der sättet? För min del harmas jag derofver. Ri kommer att bli ett åtlöje för hela verlden, man skall skrifva visor öfver er och jag är rädd att småpojkarne skola fästa en stekpanna på ryggen på er,