Göteborgsposten – 13 maj 1862, sida 1

— Det finns kanske hvita trastar, men jag för min del har ej sett till några sådana. — Hör nu, min syster, inföll advokaten, låt oss tala om någonting annat. Låt oss tänka litet på er boning. Ni skall flytta tillbaka till ert hus, förmodar jag? Cornelia kunde knappast tro sina egna öron, — Flytta tillbaka till mitt? utropade bon; aldrig! aldrig! Jag är på East Lynne, och här stannar jag qvar. Hvarföre skulle jag då flytta? — Ni måste, sade Carlyle i beslutsam ton. — Hvem säger det? — Jag! Påminner ni er icke mera den olyckliga natten... då hon flydde? Minns ni icke de ord som Joyce då uttalade? Har ni glömt dem? De må vara sanna eller falska, jag är emellertid icke hugad att göra ett andra prof. Cornelia kunde ingenting svara; hon sänkte hufvudet, hennes läppar öppnades och tillslotos maskinmessigt. Att påminna henne om Joyces ord var detsamma som att förkrossa henne. — Var öfvertygad, min syster, att jag icke har för afsigt att såra er, fortfor Carlyle i mildare ton. Eftersom ni under så många år baft att befalla i mitt hus, önskar ni äfven få det hädanefter; ingenting är naturligare än det. Men i ett hus bör det, tillochmed blott för hushällets skull, icke finnas mer än en matmor. — Detta borde man ha sagt mig, då jag första gången kom till East Lynne. Jag tycker om, att man är uppriktig.