Göteborgsposten – 13 maj 1862, sida 1

— — —— —ää— fgthn — Barbara IIare. — Hvem? skrek Cornelia. i — Är ni döf min syster ? Nej, jag är icke döf, men ni, min bror, ni är mycket dum. — Jag tackar så mycket för komplimangen, Cornelia, svarade Carlyle leende. — Det finnes då icke sundt förstånd deri, fortfor den gamla mön; man borde icke kalla ar Archibald, utan erkenöt. Ni måste verkligen vara erkegalen eller erkedum, för att låta fånga er i den der kokettens nät, som ständigt och jemt sprungit efter er. — Hon har icke sprungit efter mig, Cornelia! Hon har förr kunnat visa mig sympati, men hon har ej under många år låtit vidare påskina något sådant. Och jag är ätven öfvertygad om, att bon ej väntade sig min begäran om hennes hand mera än ni sjelf väntar att kunna bli min hustru. — Det är en liten hogfardig unge, lika fåfäng som pretentiös. — Har ni någonting annat att förebrå henne? — Jag skulle velat ha en fläcktri hustru .,. om jag då ändtligen skulle gifta mig. — Fläckfri! — Ja, flåckfri, store dumbom! Ah, min Gud! kanske det då skulle vara en heder att ha till bror en sådan som Richard ? — Han utgör icke någon skamfläck på Barbaras namn! och man skall snart få se att någon sådan icke ens mera vidlåder Richard.