Göteborgsposten – 13 maj 1862, sida 1

— — — — — —— — —— jär ej mera uthärdlig; jag kan icke alltid låta behandla mig som en liten skolgosse. — Jag behandlar er som ett barn, derföre att ni endast är ett stort barn. Då ni ingick ert första äktenskap, trodde jag er vara galen ; i dag anser jag er i dubbelt fall vansinnig. — Det har behagat er att förbli flicka, men bör ni väl deraf sluta till att jag skall förbli enkling och ogift? ... Ni finner er lycklig af att vara ensam, jag deremot skattar mig lycklig öfver att ha en ledsagerska genom lifvet. — Således, återtog Cornelia i raseri, är ni ej nöjd med den vanära, som er första hustru ådrog ert namn; ni vill ha ytterligare en skandal? Carlyle rodnade, men förblef herre öfver sig sjelf. — Nej, sade han lugnt, jag hyser ingen fruktan; den jag valt skall ej ådraga mig någon skam. Cornelia hopsamlade sitt sticktyg och lade det i asken, som hennes bror tagit upp. Hennes händer darrade, hennes anletsdrag rörde sig konvulsiviskt. — Kan man få veta namnet på er nya Dulcinea? frågade hon i torr ton. — Hvad bekymrar mitt val er? Ni skall i alla hänseenden häda det; hon må vara dotter till en konung eller en bonde, så skall ni dock finna reda på något att säga om henne, — Skulle det händelsevis vara den lilla behagsjuka Louise Dobede? — Nej, jag bar aldrig tänkt på denna unga flicka. — Hvem är det då?