Göteborgsposten – 13 maj 1862, sida 1

MVY I RIYv VA Ave 72 11754A dpdda SAuror. Göteborg d. 13 Maj 1562. Teater. En Skärgårdshistoria, folkskådespel af Hugo Djurström, sv. original, är titeln på det nya drama, som i dessa dagar för första gången gitvits härstädes, Vi hatva i detta stycke ej framtor oss den dramatiska karaktersutvecklingen, der motiverna ligga klara i dagen och handlingen utgör en verklig tragisk kamp, i hvilken de båda estetiska kanslorna fruktan och medlidande uppväckas inom oss, för atv båda till sist sammanfoga sig i glädjen ofver det godas seger, vare sig genom hjeltens hela undergång, såsow i Macbeth, eller genom de gvda tankarnes återrädda välde ötver hjelteus iure. Tvärtom, det neia hvilar på en mystisk, dunkel intrig, for avars infogande i det sceniska snörlifvet fördattaren måst tillgripa det alltid sorkastliga användandet af en mangd berättelser i dialogen och bref, Härigenom försvagas i ej rinsa mån intresset, ty åskådaren ledes naturugen vid afhorandet at en lång berattelse om andra uder till tankar på någonting helt annav än sjelfva handlingens gång i dramat och nans uppmärksamhet blir delad, hvilket den dramatiske förf. alltid bör så vidt möjligt är undvika. Den invecklade intrigen förstör dessutom ärven i och för sig sjelf dramats värde. Vi kunna taga hvilket utaf Shakspeares eller Schillers stycken som helst i hand, och vi njuta öfverallt af den episka klarheten äfven 1 sådana, deri mystiska personligheter spela, såsom Hamlet och Jungtrun af Orleans. Hjeltens hela pathos, hans karakter ligger hos dem från borjan blottad framför oss, och det ar just denna hans karakters kamp mot den allmanna seden, eller, må vara, mot verldens tordomar som skänker oss intresse, och ingatunda halft torstulna vinkar om händelser, som gjort denna karakter sådan eller sådan. En twedje mycket medverkande orsak, bvartore En Skärgårdshistoria i sitt nuvarande skick ej kan vinna burskap på scenen, är ett hogst odramatiskt språk, en svulstig, nastan löjng diktion. Dikuonen bör på det munerligaste sluta sig till motiveringen, der den gär utom detta sitt mål är den odramausk. Fort. låter nästan öfverallt personligueten sänka sig ned i en lyrisk känsla, hvilken lock icke är nägon känsla, utan en falsk uragt, som han päklädt sina handlande figuror och i hvilken dessa ungefär röra sig som vida krinolinklädda damer i ett kostall. Dyaka granna fraser skola, för att vara berätlgade, vara ett uttryck for den till en vilja samlade lidelsen, känslan, stämningen och reilexionen, eller möjligen ligga utom repliken som ett poctiskt skimmer, i hvilket för ögonblicket der handlande personer erhålla en högre glans. Men sättiet att begagna den vackra lrasen så som jors. gjort, då han t. ex. under en spännande scen läter en handlande person uttala sig ungefär så här: ,må vi tända sacklorna, för att låta deras sken stiga upp emot bimlen, då: tändom sachlorna! hade varit passande, detta sätt är i allo förkastligt. Vi hatva särskildt fästat oss vid dessa brister i dramat, för att visa författaren hvilken stor afväg han råkat in på. Åtskilligt kunde äfven vara att såga om de handlande figurerna särskildt, såsom t. ex. Puckel-Jan, hvilken är en så besynnerlig personnage, en så tragicokomisk figur, att man sannerligen icke vet, om man skall skratta eller gråta åt en sådan kombination af passioner, läghet, moraliskt, åckel till en menuiska. Hr Wallin visste