Göteborgsposten – 12 maj 1862, sida 2

känna igen ansigtet. Ilan är klädd i blus, och han är en ung man med svart och tjockt skägg. I — För fan! jag skulle vara frestad tro, att det är samma person, som krossade mitt paraply i går afton! utbrast mr Hare; det var också en ung man, som bar ott par. yfviga polisonger, hvilka tillochmed en irländare skulle kunnat afundas honom. Han gick med sänkt hufvud och höll paraplyet rätt framför sig, då ban på detta sätt törnade emot mig. Jag tog duktigt emot honom. Men han hade ej väl? fått ögonen på mig, förrän han utstötte ett skri af förskräckelse och skyndade bort som en pil. Det var ett nöt, icke sannt? Carlyle kastade en blick på Barbara. Hon var blek och upprörd. Var det den olycklige Richard? Carlyle närmade sig Barbara, lutade sig intill henne och hviskade sakta i hennes öra: — Lugna dig, min älskade, jag skall gä bort och se på den döde karlen och sedan komma tillbaka med närmare upplysningar. — Ni går, Archibald? sade mrs Hare. — Ja, jag vill se karlen, som Bethel talar om. Han skyndade med snabba steg genom trädgården, och Barbara följde honom med blickarne, Huru skulle hon väl kunna utstå ovisshetens qval ända tills han kom tillbaka? Otway Bethel gick, och rädmannen skyndade att byta ut nattrock och peruk, för att följa efter dem. I en sådan liten småstad som West Lynne sprida äfven de obetydligaste händelser sig lätt och uppväcka lifligt nyfikenheten. Det, som i