Göteborgsposten – 12 maj 1862, sida 2

— —————— Barbaras djupt rodnande kinder var det enda svar, som rådmannen kunde erhalla. — Min far, inföll den unga slickan, Ortway Bethel begär att få tala vid er. Han väntar er dernere, och Jasper säger att han icke ville gå upp. — Tror han då, att jag skall vilja förkyla mig med att gå och samtala med honom der nere? Ah! mr Otway, hvad; är det som inger er sådan fruktan ? Stig in, stig in! I Otway Bethel inträdde, klädd i jagtdrägt. Han såg litet besvärad ut vid åsynen af mrs Hare och hennes dotter. — Öfversten har bedt mig gå hit till er och fråga er, hr rådman, om man icke skulle kunna uppskjuta sessionen ett par timmar; en vän har oväntadt kommit på besök till honom. — Jag har ingenting deremot. — Tack då. Jag skall bege mig till Herbert och Rinner, för att underrätta dem derom. Har ni hört omtalas karlen, som påträffats död i snön? — Hvem menar ni? frågade rådmannen. — En stackars sate, som, efter hvad man säger i går afton råkat vill och insomnat i snön, alldeles medtagen af trötthet. Man påträffade honom i dag morse liggande med förfrusen kropp och af döden stelnade lemmar. Jag har nyss sjolf sett honom; han ligger i ett dike dernere vid vågen, der denne viker af till Hallijonhs gamla hydda. Der står en hel hop nyfikna omkring bonom. — Hvem är det? tillade rådmannen. — Det måste vara en främling. Jag har ej kunnat