Göteborgsposten – 12 maj 1862, sida 2

en stor stad skulle ske alldeles obemärkt, blir här ett verkligt evånement. Carlyle kom först tillbaka. Barbara skyndade ut emot honom på fötstugutrappan. Hennes oro var förfärlig. Men då advokaten nalkades henne, och hans leende tycktes säga: Allt är bra, lugna dig, äteråk Barbara sitt mod, men hennes själ var ännu orolig. — Hvad vi äro enfaldiga, som läto så förskräcka oss! hviskade han sakta till Barbara. Det är en främling, en olycklig, som på intet sätt liknar din broder. Vid denna lyckliga nyhet, trodde Barbara, att hon skulle svimma af glädje. — Men, Archibald, mumlade hon, tror du icke att det var Richard som stötte mot min far? — Det är omöjligt att tvifla derpå. Det skri som han utstötte, då han igenkände rådmannen, hans brådstörtade slykt; allt kommer mig att tro, att det var han. Äftonen till samma dag, var miss Carlyle nästan tillfrisknad från sin förkylning, och då advokaten efter middagen satt ensam med henne, trodde han sig böra meddela henne sina äktenskapsplaner. — Cornelia, började han, ni minnes väl de förebråelser, som ni förr gjorde mig i afseende på mitt äktenskap. (Forts.)