Göteborgsposten – 12 maj 1862, sida 1

blifva min älskade ledsagarinna genom lifvet? säg mig det, men helt sakta åtminstone. Tärar runno strida utför hennes kinder. — Är det derföre att jag redan varit gift? sade advokaten. — Nej, men jag minnes den der aftonen .. : Jag förrädde mig då alldeles! Annars, Archibald, skulle ni aldrig komwit och begärt min hand. I — Barbara. Hon besvarade med en öm blick det smärtsamma uttrycket i bans röst. — Barbara, jag älskar er! fortfor advokaten med varma, ja, jag älskar mycket! Mitt barn, lyckan ligger i edra egna händer, trampa den icke under fötterna. — Ni talar med mig om lycka! men er?. — Min! säger ni; men det beror helt och hållet af ert svar. Hon läste i hans ögon uppriktighet, och hennes egna lanletsdrag upplystes af ett det ljufvaste leende. Carlyle gissade till hennes tankar. — Ni älskar mig således fortfarande, Barbara? — Mer än någonsin! suckade hon. Carlyle tryckte henne mot sitt bröst och deras läppar möttes. Och den stackars Richard? hvar befann han sig nu? Af fruktan att bli igenkänd, smög han längs häcken, vadande i snön ända till knäna. Plötsligt stötte hans paraply mot en annan, som kom från motsatt håll. Det främmande paraplyet var öfverdraget med siden och hade elfenbenskaft;