Göteborgsposten – 12 maj 1862, sida 1

— Ni tänker säledes tillbringa n natten hos oss ? mumlade den unga flickan; hvilken lycka för min mor. . Och för mig tycktes hon säga. De gingo båda uppför trädgårdsgången. Men Barbara hade gjort upp sin räkning utan värden. Mrs Hare låg till sängs och kunde derföre icke emottaga Carlyle, Rådmannen åter var borta; säledes skulle Barbara nödgas hålla advokaten sällskap. De satte sig midtemot den sprakande brasan, som återbröt sig i en ofantlig spegel. Barbara satt tyst och tankfull. Hon tänkte på dagens händelser. Men hvarpå tänkte Carlyle? Hvem skulle väl kunna säga det? Säkert är att hans till hälften slutna ögon voro oaflätligt riktade på Barbara. Plötsligt hviskade han till henne med en mild stämma: — Barbara, vill ni bli min hustru ? Carlyle hade uttalat dessa ord i den mest lugna och uppriktiga ton. Han skulle på samma sätt ha sagt. — Vill ni ha en stol Barbara? — Men hvilken plötslig förändring åstadkommo icke dessa få ord i den unga flickans anletsdrag! Glädjen strålade derur, och kinderna rådnade af rörelse och lycka. Derpå blef hon blek och nedslagen. — Nej, sade hon och skakade sorgset på hufvudet. Nej, det är icke möjligt! — Hvad finnes för hinder derför, Barbara? Det stackars barnet rodnade åter och blef tyst. Carlyle slog sin arm omkring hennes lif och sänkte sina blickar djupt ned i hennes. — Hör mig, Barbara, återtog han, hvarföre vill ni icke