Göteborgsposten – 10 maj 1862, sida 2

Värsäng. Jag stämt min lyra denna gång För att slå an en enkel sång Om den ingångna våren. Se huru skön han kommer här, Se huru grön han jorden klär Och blommor strör i spåren. Han redan har sin tron uppställt På berg, i dalar och på fält. O var välkommen ljufva vår! Nytt lif och fägring allting får Då du sträckt ut din spira. Du kärlekens och glädjens tid! Din sköld är hopp, din lösen frid; Vi gladt din ankomst fira. Vårt öga, öra tjusas af Den skönhet, du åt jorden gaf. Se uppå luftens blåa sal En sångarhär förutan tal Sig gladt och muntert svingar. Hör huru de med röster mång. Uppstämma högt en jubelsång, Som vidt kring nejden klingar. På skilda toner sjunga de En lofsång till sin Skapare. Ej skulle menskan vara stum, Ej skulle hon förblifva ljum När sig allt skapadt gläder. Nej, skynda ut från qvalmig stad Och läs på trädens, blomstrens blad Den sång, naturen qväder. Den sången klingar högt och klart, Den klingar skönt och underbart. Förtvinad, ödslig jorden var När hon sin hvita svepduk bar: Den kalla vintrens drifva. Men våren kom, och med sin fläkt Han blåste bort den hvita drägt, Att grön i stäilet gifva. Och träden löfvades så skönt, Och snart var marken klädd i grönt. I tusen skimrande behag Likt brudar på sin bröllopsdag, Stå blomstrens täta leder. — För hvem har vårens morgon grytt ? För hvem har Skaparn jorden prydt? Jo, menskor! blott för eder. För edert väl och nöje blott Sin sköna vårdrägt jorden fått. Njut derföre med tacksamhet Naturens stora herrlighet, Som Skaparen dig skänker. Gack ut och se den rika prakt, Som manats fram utaf Hans makt; Hans godhet deri blänker. Ehvart du blickar eller går Du af hans kärlek finner spår. All vårens skönhet innan kort Skall ju försvinna, vissna bort, Och trädens kronor gulna. Dock, menska! glad och lycklig var I vårens blida, sköna dar Och uti höstens kulna, Tills själen fri sig svinga får Upp till den evigt gröna vår. Arbetare