Göteborgsposten – 9 maj 1862, sida 2

——— MmDmDAm—U ——e——— — Lugna er, Richard, mumlade advokaten, i det han sjelf ansträngde sig för att dölja sin förvirring; ännu är ingen fara för handen, och jag åtager mig att möta den. Carlyle skyndade utför trappan, tog rådmannen vänskapligt under armen och förde honom in i en af salongerna. — Goddag, min bästa rådman! Ni har verkligen haft mod att plöja genom snön? Huru står det till och hvarföre är ni så upprörd? — Upprörd! skrek rådmannen, som började med stora steg gå af och an i rummet. Upprörd! skulle icke ni äfven vara upprörd, om ni hade en sådan skurk till son som jag. — Men hvad är det då? — Läs detta bref, så får ni veta det; läs! Carlyle tog brefvet, som rådmannen lemnade honom, och genomögnade det hastigt. I detta bref, som var undertecknadt med: En vän, underrättades mr Hare om hans sons ankomst till West Lynne, och man rådde honom att låta Richard resa igen så fort som möjligt, om man ej ville befara, det han skulle bli gripen af polisen. — Detta bref är anonymt! sade Carlyle och lemnade det tillbaka åt rådmannen. — Det vet jag väl, genmälte denne och stampade med foten i golfvet. — Ett anonymt bref är för mig någonting förhatligt, så att jag skyndar att alltid kasta det på elden, fullföljde advokaten med ett föraktfullt leende. — Men är Richard i West Lynne? Det är frågan. — Hör nu, är det väl klokt af er att förmoda någon