Göteborgsposten – 9 maj 1862, sida 1

— Nu, Joyce, tänker jag öfvertyga er om ert misstag. äfven i afseende på en annan sak. i — Hvad nytt har då skett? — Joyce, jag hyser den fasta öfvertygelsen, att Richard icke är eder fars mördare. — Ah, mr! utropade tjenarinnan som nästan förblindades af sin fördom. — Richard är, jag upprepar det, icke brottsligare än ni eller jag; det är flere år sedan jag erhöll visshet derom. — Men hvem är då mördaren ? j — Det är Afys andre älskare, Thorn. — Och det är er fulla öfvertygelse, säger ni? — Ja, min fullkomliga öfvertygelse. — Men om Richard är oskyldig, hvarföre rymde han då sin väg? ... Hvarföre gömde han sig? — Uvarföre? Deri ligger just orsaken till allt det onda. Hans brott är hans rädsla? Han trodde, att han aldrig skulle kunna rättfärdiga sig, och han ville ej försöka. Hör nu, Joyce, ni borde sjelf se och tala med honom, — Det synes mig ogörligt, mr, ty det är ingalunda troligt, att han vågar sig tillbaka hit. — Ni misstager er, Joyce; han är här nu. — Huru! utbrast Joyce häpen, här, kanske i detta hus ? — Ja, han har tagit sin tillslykt hit för några timmar blott. Det är vår pligt att visa honom gästfrihet. Kom ned och tala med honom. — I stället för att vara ett tyst och hemlighetsfullt möte, blef det förvirrande och stojande. Riebard uttryckte sig med haftighet, Joyce mångdubblade sinad