Göteborgsposten – 9 maj 1862, sida 1

frågor, utan att afvakta svaren, och Cornelia ensam gjorde lika mycket väsen som de båda andra tillsammans. Carlyle sade ingenting. Joyce måste till slut gifva med sig genom Richard Hares högtidliga försäkringar, och hennes misstankar öfverflyttades nu på kapten Thorn. — Låt oss nu tänka på ett gömställe för natten, inföll miss Carlyle; jag vet blott ett enda ställe, der han kan ligga, nemligen i kabinettet intill mitt rum. — Det låter sig ej göra, miss, anmärkte pigan, ty ni vet ju, att nyckeln är tappad. — Så mycket bättre! han skall då vara så mycket mera i säkerhet. — Men för att han skall kunna komma in, måste han ju gå genom ert rum? — Nåja, hvad ondt ligger deri? — Ah, ni anser det då ej opassande ... — IIvarföre, om jag får fråga, skulle han icke kunna gå derigenom? Tror ni väl, att jag bryr mig om Richard Hare? Ni är bra dum! En stor slyngel som jag ofta gifvit stryk och hvilken jag gerna ännu en gång skulle vilja tilldela sådan! Men lugna er, Joyce, jag skall draga för sängdraperierna, sedan jag lagt mig. Sedan denna vigtiga punkt väl blifvit arrangerad, gick Cornelia och begaf sig till sängs, under det Joyce skyndade ut bädda åt Richard. Richard satte sig till bords för att supera och Carlyle såg honom väl till godo. Något senare kom Joyce och tillkånnagaf, att rummet var i ordning. Richard reste sig, önskade Carlyle godnatt och följde tjenarinnan på tå. De