Göteborgsposten – 8 maj 1862, sida 2

Carlyle återvände till Richard. Han fann denne stå midtemot hans syster, och båda sågo ännu med stora ögon på hvarandra. Richard hade ofta haft tillfälle att se bisarrt och fantastiskt kladda damer, men han hade aldrig mött en sådan öfverdrift, som den ban nu förmärkte i miss Carlyles besynnerliga kostym, Aldrig har ens Hogarth ställt tvenne dylika karrikatyrer midtemot hvarandra. Svarta tofflor, svarta strumpor, en flanellskjol som räckte ned på halfva benet, en obeskriflig schal af grönt sars med nyckfullt och ojemnt tillkomna fransar, en fantastisk, gränslöst ful turban. Sådan var denna afton den behagfulla Cornelia. En grof ylleväst med otillräckliga knappar, en baktill uppekiortad blus, en slokig hatt, ofantliga polisonger, darande hander och förskräckt mine, sädan var Richard Hare. — Hvad är det som fört er hit? Ni har då alldeles mistat förståndet? utbrast miss Carlyle. I — Polisen var mig i hälarne, den var nära att få tag i mig. — Polisen är en stackare, då den ej förr börjat gina förföljelser! men hvarfore komma hit? Här skall ni bestämdt bli gripen! I — Hvad skulle jag väl göra? Hvart skulle jag bege mig hän? Ah, jag tillbringar ett förfärligt lif! Jag skulle önska att jag finge dö! — Det är ert eget fel! Ni har derför ingen annan att förebrå än er sjelf. (Forts.)