Göteborgsposten – 8 maj 1862, sida 2

— Denne man, fortfor Carlyle, är er olägting, Richard Hare. Hon stod tyst, tillintetgjord. Plötsligt vaknade hon likväl upp ur denna förvirring och begärde åter att dörren skulle öppnas för henne. — Min syster, anmärkte advokaten, ni bär en drägt, hvari ni icke gerna kan visa er för någon. — Och hvad gör det? genmälte hon lifligt, tror ni väl, att jag bryr om något krus med honom, en pojke som jag förr gifvit risbas:u mer än tio gånger om dagen? Nej då! Carlyle trodde sig böra tillåta henne att göra efter behag. Han öppnade derföre dörren och uppmanade henne att låsa den, så fort hon kommit in. Han sjelf gick in i rummet nästintill, der han ringde på Peter, och befallte denne att duka för två och hemta mat och vin. — Jag önskar vara ensam, fullföljde Carlyle, och ingen får komma och störa mig. Såsnart ni serverat, går ni och lägger er. — Godt, mr, genmälte betjenten; vill ni ba skinka? — Ja. — Jag frågar så, mr, ty jag vet att om det är mr Dill som skall supera med er, så tycker han mycket om sådan mat. — Nåväl, sätt fram skinka, eftersom mr Dill tycker så mycket om det. Denna lilla list af advokaten hade till följd, att Peter sprang ned i köket för att tillkännage den gamle Dills ankomst, hvarigenom äfven alla misstankar afvändes, som husets folk kunnat fatta angående denna souper å deux.