annan herre. Han såg på mig med en uppretad blick, derpå vände han sig till en poliskonstapel och hviskade i hast några ord till honom, under det han pekade på mig. Jag blef rädd och smög mig undan. Tvenne timmar derefter var jag i ett annat qvarter, jag vände händelsevis om hufvudet och igenkände samme poliskonstapel, hvilken ännu följde mig. Jag började springa ännu fortare, gjorda några krokvägar och kom fram till en gata, der en täckt vagn befann sig. Jag sprang upp på kuskbocken och kom slutligen frisk och sund hem till min bostad. Jag trodde det åtminstone; men i det jag såg mig tillbaka på gatan, blef jag åter varse poliskonstapeln, som nu fattat posto midtemot mitt logis, der han tog reda på numret å huset. Jag skyndade, utan att förlora ett ögonblick, att taga min förklädnad fram ur kappsäcken; jag iklädde mig den och flydde genom en bakport. — Men hvarföre har ni valt West Lynne till tillflyktsort? Man har redan vädrat ut att ni förut varit här, och detta rykte har till och med nått eder fars öron. — Hvad skulle jag göra? jag behöfde penningar. Jag skall slå mig ned i någon folkrik stad långt ifrån London, i Liverpool eller Manchester. Jag skall söka att der skaffa mig någon sysselsättning, men tillsdess måste jag ha penningar för att kunna lefva. Jag har ej ett öre, tillade ha och vände ut och in på fickorna. Jag är hungrig, ty jag har icke smakat en matbit på hela dagen, och jag har nu i mera än en timma stått utanför er dörr. — Verkligen ?