— Allt, tillade Richard nedslagen, jag började anställa undersökningar, jag gick gata upp och gata ned. — Om han bor i London, förvånar det mig, att ni icke fått sigte på honom förr. — Det är alls icke underligt, mr Carlyle, jag har ogerna velat visa mig i de aristokratiska qvarteren, af fruktan att der skola möta personer, som känna mig. Jag höll mig alltid afsides och tillbragte mina dagar på aflägsna ställen. Den der dagen hade jag för en affärs skull måst begifva mig till West End. — Nå, fortsätt er berättelse. — Efter en veckas förlopp, mötte jag honom åter. Det var sent på aftonen. Han kom ut från en teater. Jag närmade mig honom. Hvad vill ni? hvarföre spionerar ni oupphörligt på mig! sade han vredgad. — Jag vill veta ert namn. — Vid dessa ord råkade han i riktigt raseri och svor, att om jag någonsin åter så der spionerade på honom, skulle han låta kasta mig i fängelse. Och glöm icke, tillade han med tonvigt. att man ej kastar en man i fängelse, derföre att han spionerar på en annan ; jag känner er, och om ni sätter något värde på ert eget skinn, så kom ej mera i min väg. — Med dessa ord sprang han upp i en vagn, som genast försvann. Jag hade emellertid tillfälle att observera ett vapen på vangsdörren. — Och när hände detta? — För en vecka sedan. Jag har sedan dess ej haft någon ro och jag har gjort allt, hvad i mensklig makt stått, för att få reda på hans namn och boning. Jag mötte honom slutligen en tredje gång; han gick fort, arm i arm med en