— — — —— konungasamiljen och andra ryktbara personer. Utom de kavalleritrupper, som på andra stallen skiljde solket srän de åkande, stod på nyssnämnde ställe en hedersvakt af grenadiergardet. Det var på denna punkt, hvarest måhända det minsta var att få se, som allmänhetens påtryckning var starkast. Hopen blef ibland tillbakatryckt och hållen inom vederbörliga gränser, ibland svällde den dock åter framåt och så att säga uppslukade enskilda medlemmar af kavalleriet, så att endast deras svärd och bjelmar kunde ses. — Kort efter kl. 141 anlände D. D. K. K. H. H. hertiginnan at Cambridge, storhertiginnan af MecklenburgStrelitz och prinsessan Maria samt emottogos med kunglig salut. Då de stego ur sina vagnar emottogos de och fördes till sina platser af earl Granville, hertigen af Buckingham och andra af komiterade för expositionen. Precist klockan ett anlände de vagnar, hvilka torde de komiterade, som at drottningen blitvit befallda att på hennes vägnar öppna exbositioven. De hade tågat i procession från Buckingham-palatset. Sedan de kungliga personerna inträdt inom byggnaden och dörrarne stängts började hopen utanfor att få tråkigt. Flaggorna på Brompton-road, hvilka för otrigt togo sig temligen tarfligt ut, ledsnade man snart att betrakta, ehuru en inskrift i stora bokstäfver på en af dem önskade ett Valkommen till alla nationer. Promenerandet kring expositionsbyggnaden i solhettan tröttade snart ut de bästa fotgängare. Skoborstare och andra ambulanta affarsmän gjorde visserligen affärer, men ej så stora som de hade väntat sig. De som at dessa hade bästa lyckan voro forsäljare af likörer och andra drycker med besynnerliga namn och ännu besynnerligare smar. Några pojkar sålde dagens tidningoch planritningar af expositionsbyggnaden med den blygsamma profiten af 500 procent. Kartor, planritningar, vägvisare och medaljer — allt med ett ord som stod i någon förbindelse med expositionen hade en strykande åtgång. På det hela taget var hopen, under inflytande af det vackra vädret, ytterst tålig och godmodig. De japanesiska ambassadorerna, som anlände vid middagstiden, voro naturligtvis foremål för omättlig nyfikenhet, De stego ur vid vestra ingångsporten och fördes al major Mac Donald, hvilken af utrikesministern utsetts att uppvakta dem under deras vistelse i London, till platser som särskildt blitvit utsedda åt dem under östra dömen och midt tramför orkestern. Deras drägter voro enkla och mörka till färgen, men at dyrbara tyger. De buro hvardera tvenne svärd, hvilket i deras land är det egentligaste kännetecknet på tornämhet. Den gamla grundsatsen nil admirari — man bör aldrig låta forbluffa sig — uvilken säges skola vara allmänt gällande bland denna ovanliga nation, hyllades synbarligen i dess fulla utsträckning af de båda aldre ambassadörerna. De mest blaserade europeiska diplomater skulle ej kunnat visa en dramera liknojd min än den, hvarmed de vande utefter midtelskeppet utan att kasta en blick hvarken till höger eller venster. Men den tredje och yngste tycktes vara mera öppen för intryck, och då han gick framåt antydde de snabba och nästan förstulna blickar, han kastade åt olika håll, samt det halfva leendet på hans läppar, att han blott till hältten förmådde forställa sig och ingalunda var känslolös för den skönhet, hvaraf han omgafs. Kort efter det hertiginnan af Cambridge och prinsessan Maria inträdde i byggnaden, anlände äfven hertigen af Cambridge och lord Palmerston samt de andra speciela komiterade. Nästan i samma ögonblick som de inträdde — — — —