vistas i aristokratiens salonger. Vagnen rullade bort och jag hoppade upp bakpå. Kusken, som tog mig för en gatpojke, stod i begrepp att ge mig ett slag med piskan, men jag gaf honom ett tecken som han förstod. Vi stannade nästan vid ändan af gatan. Jag hoppade ned, innan Thorn stigit ur; våra blickar mötte åter hvarandra, och han bleknade ånyo. Jag tog märke på huset, i tanke att han skulle stanna der, och... — Ni borde genast låtit arrestera honom, afbröt advokaten. — På hvilka bevis, mr Carlyle? jag egde icke något enda. Nej; innan dess måste jag ha bevis. Jag trodde emellertid att jag skulle kunna få reda på hans verkliga namn och om aftonen begaf jag mig till nämnde hus samt inlat mig i samtal med en betjent, som just stod på förstugutröskeln. — Bor kapten Thorn här? frågade jag honom. — Nej, här bor mr Westleby. — Ahi tänkte jag, detta är säkerligen hans rätta namn. — Det är en ännu ung man, icke sannt? hans hustra är ju mycket vacker? — Ännu ung? ni skämtar, min husbonde har redan sett sina 60 år, och hans hustru är af samma ålder. — Jag stod nu stum. Kortligen, mr Carlyle, jag kunde ingenting få veta. Betjenten upplyste mig om att flere personer gjort visit under dagens lopp, emedan hans busbonde nyss stigit upp efter en långvarig sjukdom. — Och detta är allt hvad ni kunnat få veta, Richard ?