Göteborgsposten – 5 maj 1862, sida 2

— — — ——S— — ——— n—— Vid åhörandet af dessa ord, fattades Afy plötsligt af en konvulsivisk rörelse, hvilken skakade hela hennes kropp; hennes ögon stirrade och munnen stod vidöppen. — Det är en nedrig osanning! ropade hon i raseri. Förlåt, mr, tillade hon dock genast, i det hon åter hemtade sig. Det är förtal jag är viss derom. Thorn är lika oskyldig till mordet, som jag sjelf. — Afy, fortfor advokaten, utan att låta rubba sig ur sin fattning. Thorn är den brottslige; det är åtminstone min öfvertygelse. Ni var ej sjelf närvarande, ni kan tillfölje deraf icke bestämdt känna till hvad som passerade. — Jag vet det, jag vet det! inföll den unga flickan och badade i tårar; i det ögonblick då mordet föröfvades var Thorn bos mig. Mördaren är ej någon annan än Richard Hare jag upprepar det. — Tborn, säger ni, var hos er, då er far blef dödad! — Ja, jag svär det! skrek Afy med en af snyftningar afbruten stämma; den som vågat påstå motsatsen, är en sanningslös varelse. — Jag hoppas, Afy, att ni icke afgifver något falskt vittnesmål? — Det är sannt, rena sanningen, fullföljde hon med kraft; jag svär det vid min fars graf. Tror ni då, att jag har så litet hjerta, och är en så onaturlig dotter, att jag icke skulle vilja hämnas min far, genom att yppa den verklige mördarens namn? Carlyle satt djupt förvånad! han visste ej hvad han skulle säga, tänka eller tro! Det var honom motbjudande att icke tro på de högtidliga ord den unga flickan uttalat.